Politikernas fokus på straff fortsätter drabba kvinnor

Det krävs mer än skärpta straff vid våld i nära relation, det skrev Somayas verksamhetschef Zenobia Rizvi och Julie Chowdhury, tf ordförande i Somayas styrelse redan för ett år sen i Dagens Samhälle. 

Under hela 2021 mördades 15 kvinnor av en nuvarande eller före detta partner. Lika många kvinnor har mördats bara under årets första månader.

För exakt ett år sen skrev vi en debattartikel där vi lyfte samhället oförmåga att skydda kvinnor som utsätts för våld i nära relationer. I artikeln skrev vi att Stiftelsen Tryggare Sverige hade rapporterat om att svensk lagstiftning är bra, men att myndigheter inte gör det de ska. Enligt deras bedömning skulle sju av tio kvinnor ha kunnat räddas om de hade mötts av ett proffsigare agerande.

Utifrån det vi på Somaya ser i vår kontakt med våldsutsatta, och det dessa personer berättar för oss, kunde vi redan för ett år sedan konstatera att det krävs mer än skärpta straff för att motverka mäns våld mot kvinnor, trots att det fortsätter vara politikernas huvudfokus.

Vi vet att majoriteten av de kvinnor som mördas har sökt samhällets stöd tidigare, samtidigt visar ny forskning att att män som dödar sin partner sällan har anmälts tidigare. Insatser och åtgärder som sätts in innan situationen eskalerar och når polis och rättsväsende sparar såväl mänskligt lidande som pengar, och det är den typen av insatser som bör prioriteras.

Vikten av förebyggande insatser, lättillgängligt skydd och stöd, och ökad kunskap och samarbete hos myndigheter räddar liv. Men under året som gått sen vi skrev artikeln har väldigt lite gjorts för att förebygga kvinnors utsatthet eller öka skyddet när hon bestämt sig för att lämna. Du kan läsa hela artikeln nedan eller på Dagens Samhälles hemsida.

Det krävs mer än skärpta straff för att motverka mäns våld mot kvinnor

Fem mördade kvinnor på tre veckor, cirka 15 kvinnor som mördas av tidigare eller nuvarande partner per år. Det är fruktansvärd statistik som inte sker i ett vakuum. Majoriteten av de kvinnor som mördas har sökt samhällets stöd tidigare. Så var och varför brister det?

Den ilska, bestörtning och drivkraft som våra ledande politiker ger uttryck för nu är efterfrågad. Det här är en verklighet som väldigt många kvinnor lever i och som vi har vittnat om i många år, och det är tyvärr ingen nyhet. Vi välkomnar därför politikernas ökade vilja att hitta åtgärder kopplade till hur vi ska motverka våld i nära relation.

Det krävs ett omfattande arbete och ett helhetsgrepp för att faktiskt uppnå resultat och motverka mäns våld mot kvinnor och den typen av mord vi ser. Gemensamt för de politiker som har uttalat sig är fokuset på skärpta straff och straffrättsliga åtgärder. Det är viktiga insatser, men vi och många andra organisationer ser att det inte räcker.

Den farligaste tidpunkten för en våldsutsatt kvinna är när hon lämnar förövaren. Även om samhället uppmuntrar personer ATT lämna, är det tydligt att det inte kan erbjuda det skydd och stöd som krävs för att garantera kvinnornas säkerhet. Vi ser i stället hur myndigheter försvårar för dessa kvinnor.

Gemensamt för många våldsutsatta är att myndigheter till exempel:

  • brister i hot- och riskbedömningar,
  • endast erbjuder insatser vid grovt, upprepat fysiskt våld samt att ett stort ansvar läggs på individen att lösa sin situation,
  • kräver samarbete med förövaren gällande vårdnad (trots att socialtjänsten gjort bedömningen att kvinnan behöver få skydd i ett skyddad boende),
  • saknar möjligheten att ge långsiktigt stöd.

Listan kan tyvärr göras lång och för personer med utländsk bakgrund som är utsatta för våld i nära relation och/eller lever med hedersnormer ser vi ytterligare riskfaktorer och försvårande omständigheter.

Det är nästan alltid den som är utsatt för våldet som får betala priset genom att tvingas att gömma sig och därmed flytta, förlora jobb, nära och kära samt oroa sig för kravet att samarbeta och dela vårdnaden av barnen med en förövare. Borde vi inte ha kommit längre?

Stiftelsen Tryggare Sverige rapporterar om att svensk lagstiftning är bra, men att myndigheter inte gör det de ska. De gör bedömningen att sju av tio kvinnor hade kunnat räddas om de mötts av ett proffsigare agerande. Det är tydligt att politikernas fokus är just straffrättsliga åtgärder, samtidigt hör vi rapporter om otillräckliga och nedlagda utredningar samt dåliga hot- och riskbedömningar gällande våldsutsatta.

Det är positivt att det finns en önskan hos regeringen att genomföra samtal med civilsamhället gällande olika åtgärder, och vi ser fram emot att delta i samtalet. För att nå den nollvision som nu diskuteras, ber vi jämställdhetsminister Märta Stenevi (MP) och övriga politiker att utöver skärpta straff, fotboja och andra juridiska insatser också fokusera på bland annat att:

  • Det varken ska ställas några krav på samarbete med en våldsförövare i vårdnadsfrågor under pågående utredning eller då det finns en dom gällande våld i nära relation.
  • Det behövs ökad samverkan och mer likvärdigt arbete och bedömningar oavsett i vilken kommun man bor.
  • Polisutredningar om våld i nära relation måste gå mycket snabbare för att offren ska kunna gå vidare med sina liv och lägga det de upplevt bakom sig.
  • Det måste bli lättare för en våldsutsatt att få ekonomiskt bistånd och tillgång till en egen bostad så fort som möjligt när de har fattat beslut om att lämna – även om det inte finns en polisanmälan eller om våldet inte har varit fysiskt.

Zenobia Rizvi, verksamhetschef, Somaya
Julie Chowdhury, tf ordförande, Somaya

Läs fler debattartiklar från Somaya.