Sverige sviker särskilt utsatta kvinnor i kampen mot våld i nära relation

I dag är det tio år sen Sverige undertecknade Istanbulkonventionen, ett stort steg för att bekämpa mäns våld mot kvinnor och för att skydda kvinnors rättigheter i Europa. Konventionen är ett omfattande avtal med tydliga krav på åtgärder. Tio år senare återstår det fortfarande allvarliga brister i hur väl Sverige uppfyller målen. Många av bristerna får stora konsekvenser för våldsutsatta kvinnor med utländsk bakgrund. Ändå glöms de gång på gång bort, bortprioriteras eller används som ett politiskt slagträ som sällan får ta del av riktade insatser som gör skillnad. 

Studier visar att kvinnor med utländsk bakgrund upplever våld i högre utsträckning och kan, av olika anledningar, ha svårare att nås och ta del av stödet som samhället erbjuder. Och även om den senaste tidens diskussioner om insatser för att bekämpa våldet är viktiga och positiva, ser vi hur kvinnorna som vi på Somaya kvinno- och tjejjour möter och deras behov fortfarande inte ges utrymme i debatten. 

Alla är eniga om att fem mördade kvinnor på tre veckor, eller genomsnittet på 15 mördade kvinnor per år, är ett misslyckande. Att ha nått en punkt där en kvinna mördas är ett bevis på att samhällets insatser har brustit.

Sverige lyfts fram som ett föregångsland gällande vårt jämställdhetsarbetet och arbetet för att motverka mäns våld mot kvinnor. Men 2012, ett år efter att Sverige undertecknade konventionen, vittnade kvinnor med utländsk bakgrund boende i våra skyddade boenden om bland annat diskriminering, bristande samarbete mellan myndigheter, kunskapsbrist samt bristande information i kontakten med myndigheter. 

2019 publicerade granskningsorganet Grevio en rapport om Sveriges efterlevnad av Istanbulkonventionen som bekräftade många av de här bristerna och att de fortfarande var aktuella. Den lyfte fram

Det är nu 2021- tio år senare – och olika studier beskriver fortfarande samma brister, och kvinnor som Somaya möter vittnar fortsatt om hur de möts av bland annat fördomsfulla attityder, kunskapsbrist, bristande förståelse, olika och otillräckliga bedömningar och insatser, och om omfattande skillnader mellan kommuner.

 

Konsekvensen är att kvinnor med utländsk bakgrund inte har tillgång till ett tillräckligt bra stöd, ett stöd de har rätt till, vilket gör att de faktiskt inte har tillgång till ett jämlikt skydd i praktiken. Att hjälpen du får som våldsutsatt beror på vilken bakgrund du har och var i landet du bor är inte bara rättsosäkert, det kan vara dödligt. Det har vi sett den senaste tiden. 

Om Sverige ska uppfylla Istanbulkonventionen så behöver regeringen börja lyssna på kvinnor med utländsk bakgrund som upplever våld i nära relation och/eller hedersrelaterat våld samt prioritera, utöka och höja kvaliteten på det stöd som erbjuds för att säkerställa att alla kvinnor i Sverige får samma chans att leva ett liv fritt från våld.