Debattartikel: Det krävs mer än skärpta straff för att motverka mäns våld mot kvinnor

Det krävs mer än skärpta straff för att motverka mäns våld mot kvinnor, det skriver Somayas verksamhetschef Zenobia Rizvi och Julie Chowdhury, tf ordförande i Somayas styrelse idag i Dagens Samhälle. 

Fem kvinnor mördade av sina nuvarande eller tidigare partner på tre veckor har väckt en omfattande samhällsdebatt om hur det kan ske, vad som brister och vilka åtgärder som behövs. Flera ledande politiker har uttalat sig och strängare straff och andra rättspolitiska åtgärder verkar vara prioriterade. Utifrån det vi på Somaya ser i vår kontakt med våldsutsatta, och det dessa personer berättar för oss, behövs mer än så. Insatser och åtgärder som sätts in innan situationen eskalerar och når polis och rättsväsende sparar såväl mänskligt lidande som pengar, och det är den typen av insatser som bör prioriteras. Detta och mer säger vi i dagens debattartikel. Du kan läsa hela artikeln nedan eller på Dagens Samhälles hemsida.

Det krävs mer än skärpta straff för att motverka mäns våld mot kvinnor

Fem mördade kvinnor på tre veckor, cirka 15 kvinnor som mördas av tidigare eller nuvarande partner per år. Det är fruktansvärd statistik som inte sker i ett vakuum. Majoriteten av de kvinnor som mördas har sökt samhällets stöd tidigare. Så var och varför brister det?

Den ilska, bestörtning och drivkraft som våra ledande politiker ger uttryck för nu är efterfrågad. Det här är en verklighet som väldigt många kvinnor lever i och som vi har vittnat om i många år, och det är tyvärr ingen nyhet. Vi välkomnar därför politikernas ökade vilja att hitta åtgärder kopplade till hur vi ska motverka våld i nära relation.

Det krävs ett omfattande arbete och ett helhetsgrepp för att faktiskt uppnå resultat och motverka mäns våld mot kvinnor och den typen av mord vi ser. Gemensamt för de politiker som har uttalat sig är fokuset på skärpta straff och straffrättsliga åtgärder. Det är viktiga insatser, men vi och många andra organisationer ser att det inte räcker.

Den farligaste tidpunkten för en våldsutsatt kvinna är när hon lämnar förövaren. Även om samhället uppmuntrar personer ATT lämna, är det tydligt att det inte kan erbjuda det skydd och stöd som krävs för att garantera kvinnornas säkerhet. Vi ser i stället hur myndigheter försvårar för dessa kvinnor.

Gemensamt för många våldsutsatta är att myndigheter till exempel:

• brister i hot- och riskbedömningar,
• endast erbjuder insatser vid grovt, upprepat fysiskt våld samt att ett stort ansvar läggs på individen att lösa sin situation,
• kräver samarbete med förövaren gällande vårdnad (trots att socialtjänsten gjort bedömningen att kvinnan behöver få skydd i ett skyddad boende),
• saknar möjligheten att ge långsiktigt stöd.

Listan kan tyvärr göras lång och för personer med utländsk bakgrund som är utsatta för våld i nära relation och/eller lever med hedersnormer ser vi ytterligare riskfaktorer och försvårande omständigheter.

Det är nästan alltid den som är utsatt för våldet som får betala priset genom att tvingas att gömma sig och därmed flytta, förlora jobb, nära och kära samt oroa sig för kravet att samarbeta och dela vårdnaden av barnen med en förövare. Borde vi inte ha kommit längre?

Stiftelsen Tryggare Sverige rapporterar om att svensk lagstiftning är bra, men att myndigheter inte gör det de ska. De gör bedömningen att sju av tio kvinnor hade kunnat räddas om de mötts av ett proffsigare agerande. Det är tydligt att politikernas fokus är just straffrättsliga åtgärder, samtidigt hör vi rapporter om otillräckliga och nedlagda utredningar samt dåliga hot- och riskbedömningar gällande våldsutsatta.

Det är positivt att det finns en önskan hos regeringen att genomföra samtal med civilsamhället gällande olika åtgärder, och vi ser fram emot att delta i samtalet. För att nå den nollvision som nu diskuteras, ber vi jämställdhetsminister Märta Stenevi (MP) och övriga politiker att utöver skärpta straff, fotboja och andra juridiska insatser också fokusera på bland annat:

■ Att det varken ska ställas några krav på samarbete med en våldsförövare i vårdnadsfrågor under pågående utredning eller då det finns en dom gällande våld i nära relation.
■ Att det behövs ökad samverkan och mer likvärdigt arbete och bedömningar oavsett i vilken kommun man bor.
■ Att polisutredningar om våld i nära relation måste gå mycket snabbare för att offren ska kunna gå vidare med sina liv och lägga det de upplevt bakom sig.
■ Att det måste bli lättare för en våldsutsatt att få ekonomiskt bistånd och tillgång till en egen bostad så fort som möjligt när de har fattat beslut om att lämna – även om det inte finns en polisanmälan eller om våldet inte har varit fysiskt.

Zenobia Rizvi, verksamhetschef, Somaya kvinno- och tjejjour
Julie Chowdhury, tf ordförande, Somaya kvinno- och tjejjour